Klimakteriehotet!

Då och då frekventerar Bittan tågsträckan mellan Knivsta och Stockholm. I folkmun kallad Uppsalapendeln. Biljett inhandlas med fördel i smidiga blå TiM-automater i början av perrongen. Ett litet "schlink" med VISA-kortet och en snabb knapptryckning för vald slutstation. Easy-peasy. Men så befinner sig också bittan i den neeedre medelåldern. När tekniken fortfarande ses som en frände.

Så fort man inträder i den gyllene medelåldern, klipper Sahlin-fräck frisyr och reser med högljudda väninnor i grupp (gud vet vart alla dessa kvinnor ska ta vägen - kanske på konfärans) möts dock tekniken med illa dold fruktan. Och ju fler qvinnor man är i gruppen desto otäckare framstår denna TiM-apparat.

Det går inte heller att tillsammans ta sig an EN biljettapparat och göra sina inköp. Nej, vid varje blå apparat står en hennafärgad qvinna och svettas. Stor affär görs av denna, för Bittan, vardagliga rutin. "Åt vilket håll ska kortet vara vänt?". "Nej, nu gör du fel!", "Vart ska vi åka - vaddå finns det en NUMMERKOD för varje ort?". "Nej, ångra!". Röda flammor på halsen...

Bittan kan inte bestämma sig för om det är beundransvärt eller enbart värt förakt när dessa grupper av kvinnor ger sig ut på sina färder. Spontant vill hon utbrista "Vik hädan! Gör plats för oss som kan!" eller "Håll er för fan hemma om ni inte ens kan köpa en biljett!". Men Bittan är väluppfostrad och biter sig i tungan och inväntar sin tur.