strandminne

En helt (o)vanlig lördag i september förra året låg jag på stranden i Barcelona. Jag trivdes alldeles förträffligt, för mig själv, i sällskap med några mogna gudomliga fikon, en påse spanska chips, vatten och absolut säkert något ytterligare för min pockande gom. Eftersom jag trivdes något så vanvettigt var jag nödgad att dela med mig och utöver några samtal till solfattiga därhemma sände jag också några snabba sms.

Ett hamnade hos R & T i Enskede. Ganska omedelbart fick jag i retur: "...bla bla, (avundsjuka) bla, bla KÖP NÅGRA BURKAR BOCCARONES" Eh, vad? tänkte jag förvånat medan Medelhavet brusade blott någon meter ifrån mig. Jag vill bara ha avundsjuka kommentarer, ingen inköpslista för guds skull! Men "boccarones" hade jag inte hört talas om och jag blev ju naturligtvis nyfiken. Några sms senare visste jag vad jag skulle hålla ögonen öppna för. Vita ansjovisfiléer i vinäger. Låter ju sjävklart gott. A must have.

Några timmar senare, efter en thaimassage på stranden, låååång lunch i sällskap med nyvakna kollegor som tagit taxi ner till stranden och förenat sig med mig och en inte lika nyvaken Lena, tog vi en semipromenad (kombinerad med taxi) in till centrala B-lona och det hägrande målet El Corte Inglés - snabb och effektiv shopping. http://www.elcorteingles.es/

Väl inne på ECI, väste jag åt Lena: vi ses på hotellet!" (här fanns INTE tid för någon kompisshopping) jag genade snabbt genom parfymutbudet och lyckades effektivt genomföra några köp. Som en målstyrd robot registrerade jag aggressivt skyltarna och försökte med all min skolspanska orientera mig. Det gick hyfsat och jag var snart nere på Den Viktigaste Avdelningen. Supermercado.

En urfräsch frukt- och grönsaksavdelning gjorde mig tårögd av lycka. Jag fingrade på några fikon och fick en sträng men ändå vänlig blick från anställd som stod i mitten av det förnämsta utbudet, liksom upphöjd på en en scen. Han hade vita handskar på sig och med dem plockade han servilt några fasta fikon samt matiga doftande paprikor åt mig. Jag kilade snabbt därifrån (tyvärr), hann norpa åt mig skalade, rostade hasselnötter och hamnade såklart framför vin/sprit (vilket tarvar en alldeles egen blogg). Jag hafsade igenom godisavdelningen för att hitta konfekt som inte finns i Sverige (mao förbjudna färg- och smakämnen...I suppose).
och finally: kärnuppgiften - boccarones.
Jag blir stående med öppen mun framför en enorm vägg av fisk- samt skaldjurskonserver och det är ju här jag misstänker att R&T:s boccarones ska återfinnas. Men icke. Jag letar upp och ner och förflyttar mig metervis vid detta gigantiska sortiment. Man tror inte sina ögon! Det finns SÅ många sorter! Vissa förpackningar har till och med larm! Om ni läser följande rad så förstår ni:
Anchoas LOLIN SERIE LIMITADA FILETES DE ANCHOA ACEITE DE OLIVA LATA 252 G 47,35 € /
Alltså, nästa 500 spänn för ansjovis i olja, limiterad version, 252 g...

Men boccarones, my ass. No está! Nä-hä. Mission not accomplished. Jag var tokglad över mina privata byten, dock, och kände mig ganska utpumpad när jag kom fram till kassan. Tog glatt några papperspåsar storlek större för att raskt kunna traska tillbaka till hotellet. Men nä-hä-då, lilla "Rosita de los Dolores" i kassan vägrade låta mig ta papperspåsar! Jag var hänvisad till de små, väldigt små - plastpåsarna. Spelade ingen roll att jag, först: spelade förvånad men lugn, därefter uppbragt förvånad, och till sist en ilsken svärande svensk turist som erbjöd henne CASH för papperskassarna, men "de är till för FÄRSKVAROR" lyckades jag förstå. Jag blev så häpet arg att jag trodde jag skulle gå i bitar. Istället för - säg tre papperskassar fick jag nu bära mina nyblivna ägodelar i 318 små plastpåsar. Jag stolpade tillbaka till hotellet och kom i ganska lagom tid tillbaka för färd hemåt. Lite mindre arg, mycket svettig och med ett något märkligt sista minne av Barcelona.

Väl levererad till Aeroporto, ganska gott om tid för lite flygplatsshopping - och se där, i en KYLDISK hos en liten delikatessaffär, ligger, du milde himmel, några paket boccarones! Kostar bara 60 spänn styck... Så det blev en till R&T i Enskede samt en till mig och mannen.

Och varför skriver jag då dessa segdragna minnen just nu - en januarisöndag hemma i mörka Stockholm? Jo, ser du. Den där burken öppnades igår och avnjöts med ett gott vitt bröd, lite olivolja, samt nymalen peppar. Det var Sååå Gott! Smakade lite som gravad strömming innan man lägger den i sås - men mildare, fiiiinare, och subtilare på något sätt. En liten, men ändå stor matupplevelse som jag gärna vill återuppleva. Vita, vackra små filéer - jag antar att de är vita för att de har blivit gravade.

Så - om du står i en spansk supermercado och har några euros över samt förmåga att snart hålla en kylkonserv kyld så ska du tänka på mig. Förresten, ta tre-fyra stycken!

(och om du vet var man får tag i dessa i Stockholm, så är det nog ännu bättre)