F-kål

Det är lika charmerande varje gång. Man går till kassan, hejar förhoppningsvis på människan bakom bandet, lägger upp varorna, väntar förstrött på att få betala.

Det är då, som idag, tjejen i kassan harklar sig, hmmmar:
-Hmmm, vad...är...det här för nåt (ibland lägger de till "nu igen" som om det är ganska ofta denna grej dyker upp, men attans att det ska vara så svårt att lära sig vad grejen heter).

Hon håller en av mina fänkålar i handen och ser frågande ut, ler lite osäkert. Jag försöker le förstående tillbaka och säger: det börjar på "F" och slutar på "kål" (det känns nästan som nåt slags Jeopardy).

Hurra! Allting klarnar och tjejen säger glatt FÄNKÅL! Bra!
Det är nu Bittan vill vända om till grönsaksdisken och hämta lite jordärtskockor, scorzonera, majrova, habanero och rotselleri. Så vi kan öva lite till.

Bittan minns en gång för länge sen "en tjej i kassan" INTE frågade och istället för att ta betalt för fem-sex passionsfrukter tog betalt för potatis. Bittan skrattade hela vägen hem till fruktskålen. Det var naturligtvis ren och skär ondska från Bittans sida, men det upptäcktes först på väg mot utgången och ibland är det ju så ROLIGT med återbäring...

Är det sant?

Bittan kommenterar sin yngste sons kläder:" -Vet du om att det faktiskt inte ser riktigt klokt ut när du visar halva röven?"
Bittan och hennes generation skrattar hånfullt när 14-åringarna låter sin jeans hänga halvvägs på anklarna utan skärp - det viktigaste på en tonårings kropp tycks vara märkeskalsongerna.
Totalt omedveten om att generationsklyftan hängs ut till allmän beskådan, låter alltså Bittan detta omdöme sippra ut ur sina 42-åriga mungipor. Och kan bara resignera när 14-åringen lugnt yttrar:
"Men mamma, du fattar ju ingenting och det beror ju på att du är 60-talist."
Tack så mycket, kära 90-talist, det var fint sagt - väldigt fint sagt...

Ingen pengapåse ännu...

Nä-hä-då. Den har inte dykt upp. Den ligger och ruvar. Skrattar. Skitpåse. KOM FRAM!

Total glömska

Bittans 14-åring jobbade med att sälja Aftonbladet några helger som så kallad kolportör. Det funkade inte så bra, alldeles för mycket administration för detta barn vilket raskt medförde alldeles för mycket administration för Bittan.

Bittan hjälpte till att räkna in pengarna på rätt sätt. Bilaga lördag ett pris, bilaga söndag ett annat. Minus, plus, avdrag för lön, kontrollräkna, stapla mynthögar - å hjälp, så galet många siffror för Bittan som i likhet med sonen är sifferdyslektiker.

Ja - ni förstår ju själva att det kändes tryggt att snabbt avsluta denna yrkesverksamhet.
Pengarna som låg i små högar på bordet lades i en plastpåse (jättebra förvaring) för att liksom säkras för inbetalning till tidningen när fakturan så småningom anlänt till hemmet. "Hm, jag lägger den på ett BRA ställe"

Nu har fakturan kommit. Då är det ju bara att leta fram påsen och byta pengar. Mor Bittan ska pröjsa från sitt bankkonto och ta cashen. Men. Bittan anade någonstans att det skulle ta tid att leta reda på påsen.
Bittan har nämligen glömt var den är gömd..

Gårdagkvällen ägnades åt att leta ÖVERALLT. Bland underkläder, i skovårdslådan, bland cykelkläderna, bakom kokböckerna.
Sjuuuuuuukt glömskt. Endast Gud vet när påsen med de gömda pengarna kommer fram. Och BIttan får alltså ta pengar från sitt egna konto för att betala Aftonbladet de sålda tidningarna. Det var PRECIS så hon hade tänkt sig sonens debut i affärsvärlden.

Förvirringen är total

Swinging singel-Bittan har sedan länge målat upp en drömman för sitt inre. Han ska vara ungefär så här: norrlänning (läs från Umeå), gilla djur och natur, uppskatta livet på landet, tycka om hundar, vara snäll och ha ett hederligt yrke.

Så träffar Bittan HONOM. En snäll kille från byn. Gillar att jaga. Är elektriker. Tycker jättemycket om hundar. Ensamstående - och klart intresserad av Bittan. Men vad tror ni händer då? Jo, Bittan tycker att han är för ointellektuell, tystlåten, o-spirituell, bonnig och ja, lite inskränkt.

Gapar man efter mycket så... Eller surt sa räven. Eller nobody´s perfect. Eller är det så att vi bara ser två sidor av samma mynt?

Bittan är förvirrad. Och inte särskilt nöjd.

Poesi vs konkretism

Bittan hade sällskap av en nästan två meter lång son i morse.
De cyklade genom Tantolunden och Bittan glodde förtjust med sina medelålders ögon på den ganska trevliga omgivningen.

De tunga ekarna stod vackra i morgondiset. Se - så nyförlöst de gula björklöven och annat tjafs låg och släpade i snålblåsten. Det hade liksom bildats en liten matta av löv sedan föregående morgon.

Mor BIttan rapporterade livligt till sonen " ja, häromdagen var ju alla löven där uppe och nu "TJOFF" ligger de där - är det inte fantastiskt hur det kan bli?" "Så SNABBT" Sonen tittade på modern smått lakoniskt:
- Mamma, det kallas hösten.

Kanoners!

Bittan är verkligen på väg in i en ny era. Häromdagen vågade hon in sig i en butik på söööööder med namnet (håll i er) Klädd I Konst. Smaka på namnet. Klädd I Konst. Vaddå - hänger man på sig drivvedstavlor, makraméer och korsstygnstavlor? Va? Hur betraktar Ägarinnan sin design och sitt yrke? Sin inkomst? Sina anställda? Säljer de konstverk i form av en tröja? Varför kan inte butiken bara heta.. öh.. Tjeja? Nä, just det - den butiken finns ju redan i Vallentuna. Ok. Fortsätt het Klädd i Konst då. Men när Bittan går dit igen är det under protest. Tyst protest. (har ju hittat skitbra handleds- och armvärmare i trikå. Inte ett dugg konst-igt.