Bittan hade sällskap av en nästan två meter lång son i morse.
De cyklade genom Tantolunden och Bittan glodde förtjust med sina medelålders ögon på den ganska trevliga omgivningen.
De tunga ekarna stod vackra i morgondiset. Se - så nyförlöst de gula björklöven och annat tjafs låg och släpade i snålblåsten. Det hade liksom bildats en liten matta av löv sedan föregående morgon.
Mor BIttan rapporterade livligt till sonen " ja, häromdagen var ju alla löven där uppe och nu "TJOFF" ligger de där - är det inte fantastiskt hur det kan bli?" "Så SNABBT" Sonen tittade på modern smått lakoniskt:
- Mamma, det kallas hösten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar